Julia Rönnskog'

De är sorligt
när människor
du känner, blir
människor du kände.
När du kan gå
rakt  förbi någon,
som om den aldrig
varit en stor del av
ditt liv.

Jahaja, nu har jag vart på sjukhuset också. Min mamma erkände att hon inte har en egen hjärna att tänka med, jag blev arg och stack hem. Nu har mamma ringt fyra gånger, men jag orkar inte med henne. Varför lever jag med idioter? Jag börjar tro igen att jag måste vara adopterad. Jag menar, jag anser mig själv vara normal. Iallafall mer normal än min familj. Jag är nog adopterad, eller så tjuvade mamma mig från en översmart familj. Jag har många teorier.

Känns kul också att mamma verkar vilja att jag ska vara såhär, arg, ledsen & överdrivet trotsig och skrikig och gapig. Men ja, jag tar ingen skada utav det. Det är mer dom i min omgivning. MEN SYND FÖR DOM DÅ! I don't give a damn about it.

Skriver nog senare.
Kram.