Julia Rönnskog'

Jättejättelängesen jag skrev! Förlåt, men har bara inte orkat. Känt mig så extremt jävla deprimerad och nere. Vet inte varför, det bara är så.

Idag gick jag i skolan till lunchen typ, mådde fruktansvärt illa så jag åkte hem. Gick ut med Bea, det var härligt med frisk luft iallafall! Hon ska komma snart också, vet inte vad vi ska göra. Men någonting ska väl vi hitta på.

Idag är det 18 dagar kvar tills jag ska till Dalarna, vet inte vad jag känner för't. Börjar ångra mig nu att jag kommer till min moster tidigare än mamma och Björn. Men, det ska väl bli kul. Om nu Tussen vågar träffa mig. Hoppas han vågar det.

Jag är en sån människa som är extremt jätteblyg för människor jag inte känner. Det finns faktiskt ingen som är eller kan vara blygare än mig. Så varför skulle inte Tussen våga träffa mig? Jag vågar träffa honom. Men jag kommer vara så äckligt jävla nervös. Och är jag nervös så snackar jag hela tiden, det finns inget slut i mitt pratande. Eller så är jag tyst. Båda sakerna är jobbiga. Vem vill få skavsår i öronen genom att lyssna på ointressanta saker jag säger, och vem vill gå där och tycka det är skämmigt för att man inte har nånting att säga varandra mer än hej, typ? Ah fyfan.

Träffat en underbaring ändå. Philip. Ska jag satsa eller inte? Vad vill han? Jag skrev iallafall att jag mådde bajs efter att han hade vart här och typ gett mig tron och få mig hoppas. Jag blir så jävla rädd varje gång någon får mig att tro och hoppas. Jag tror hela tiden att den människan ska göra som Kristofer. Få mig enda ner till bottnen. Jag vill inte vara längst ner, det är ett jävla idiothelvete att ta sig upp därifrån. Så jag vill helst inte hamna där igen. Men Philip sa, att jag inte ska vara rädd. Han sa, tro på mig för det jag säger är sanning. Men vafan, så säger ju för sjutton alla killar? Då sa han att han inte är som alla andra, att han är speciell. Jovisst, han är speciell. Det är mysigt att han är det. Men iallafall. Tack vare vissa jävla idioter som inte förtjänar att leva, så kan jag inte lita på folk. Och det gör så ont att inte kunna. Hur mycket jag än försöker kunna lita på människor så går det inte. Jag hatar att leva som jag gör.

Jag tror jag börjar bli förkyld. Igen. Jag hostar som en jävla galning. Jag hatar att hosta. Det gör att mitt huvud känns tungt. Det gör att jag inte kan sova på nätterna, för jag hostar slem då. Fan. Fan fan fan fan fan & ännu mer fan. Jag skulle gärna vilja dö & vara död i några år, och sen vakna upp när mitt liv funkar som jag vill att mitt liv ska fungera. Men nu gör det inte det. Och det är hundra procent omöjligt att dö och sedan vakna upp. Tyvärr.

Idag är det faktiskt 4 år sedan min älskade mormor dog. Jag saknar henne så jävla mycket! Hon var min allra bästa vän, och bästa vänner ska väl inte försvinna? Men hon försvann. Hon dog. Men jag blev iallafall inte ledsen på något sätt när hon dog. Det var det bästa, det bästa var att hon dog. Hon led ju när hon levde, det sista året var en plåga för henne. Vill egentligen inte tänka så, kommer börja gråta då. Menmen, jag har iallafall ställt fram hennes kort och tänt ett ljus för henne. Mormor, jag älskar dig så jävla jävla jävla mycket!

Nu ska jag snart äta & sen kommer Bea.
Jag ska försöka skriva här varje dag nu.
Men bli inte allt för ledsna om jag inte gör det.
Ha en underbar kväll allesammans.
Kram på er!